... som känns inte speciellt kul. Just nu känns det mesta j*vligt jobbigt och humöret är inte på topp. Tjafs hemma och den allmänna känslan av att inte duga till ngt gör att det inte är speciellt roligt just nu. Att inte få känna sig behövd, attraktiv eller åtråvärd ör en jävligt sestruktiv känsla, självförtroendet är snart totalt obefintligt och tilltron hamnar i ungefär samma läge... Samtidigt verkar det som om T's självförtroende bara blir bättre och bättre, kul för henne, men inte för mig.

Jag drar mig för att börja diskussioner hemma, eftersom det känns som om jag per default kommer att förlora eller i alla fall hamna i underläge. Jag har svårt att kommunicera och då gör ju inte detta saken enklare. Samtidigt känns som om det är jag som skall dra hela lasset just nu, T verkar inte speciellt samarbetsvillig och det är bara jag som försöker just nu känns det som. Det är inte speciellt kul det heller. Jag vill känna att det finns ngn motpart i det hela, ngn som ochså är villig att dra och jobba på det.

Besöket på familjeterapin vet jag inte om det gav ngt, vi skulle försöka med att krama varandra efter jobbet, men det känns som om den muren får berlinmuren att se ut som ett ankstängsel eller ngt. Ingen kontakt alls verkar vara hennes inställning... Jag får panik och överreagerar och då blir det fel igen. Som vanligt. Fan.